Fråga de flesta hur man vet om ett tyg är flamskyddande, och de kommer att gissa något om en etikett eller en lukt.
Sanningen är mer komplicerad, och för alla som är ansvariga för att köpa klädsel, gardiner, arbetskläder eller barnsovkläder är insatserna högre än en enkel etikettkontroll. Ett tyg som påstår sig vara flamskyddande kan klara ett grundläggande matchtest men misslyckas i en riktig brand. Så hur vet du det egentligen?
Den första ledtråden är produktens avsedda användning.
Flamskyddskrav är inte universella. En teatergardin behöver en annan standard än en brandmansjacka. En soffa i en offentlig lobby hålls till en hårdare regel än samma soffa i ett privat hem. Köpare som hoppar över denna distinktion slutar ofta med tyg som klarar ett generiskt test men som inte passar den faktiska faran. Standarden är viktigare än påståendet.
Det vanligaste sättet som tillverkare visar flamskydd på är genom ett vertikalt bränntest.
En liten tygremsa hängs vertikalt och exponeras för en låga under en viss tid-vanligtvis tio eller tolv sekunder. Observatören mäter hur länge tyget fortsätter att brinna efter att lågan tagits bort, och om brännande droppar faller från provet. Om tyget själv-slocknar inom några sekunder och inte droppar smält material, passerar det. Men det här testet berättar bara om en typ av tändning, och endast i en kontrollerad labbmiljö.
Vad det vertikala testet inte avslöjar är hur tyget beter sig efter upprepad tvätt.
Många flamskyddsbehandlingar är aktuella-vilket innebär att de appliceras på tygets yta snarare än inbyggda i själva fibrerna. Dessa behandlingar tvättas ut med tiden. En gardin som klarar testet när ny kan misslyckas efter tre rengöringar. För arbetskläder som tvättas varje vecka är det en allvarlig lucka. Köpare efterfrågar allt oftare testresultat på tvättade prover, inte bara jungfruligt material. Vissa leverantörer motstår detta eftersom deras produkt inte håller. Det motståndet i sig är talande.
Det är också frågan om själva testmetoden.
Olika länder använder olika standarder. Ett tyg märkt som flamskyddsmedel på en marknad kanske inte uppfyller kraven på en annan. Till exempel är det vertikala testet som används i Nordamerika inte detsamma som det som används i Europa, och trösklarna för godkänt/underkänd varierar. En köpare som importerar tyg från utlandet måste verifiera att certifieringen stämmer överens med deras lokala bestämmelser, inte bara acceptera leverantörens uttalande att tyget är "flamskyddat".
Vissa köpare har börjat göra sina egna enkla kontroller.
De tar ett litet prov, håller en tändare i ett hörn i cirka fem sekunder och ser vad som händer. Om tyget smälter till en hård pärla, är det troligtvis en syntet som inte har behandlats. Om den förkolnar och slutar brinna direkt efter att lågan tagits bort är det ett gott tecken. Men detta är inte en ersättning för korrekt testning. Det är ett snabbt screeningverktyg, inget mer. Ett tyg som klarar det lättare testet kan fortfarande misslyckas med den officiella standarden eftersom det officiella testet använder en större låga och en längre exponering.
Hur är det med lukt och känsel?
Vissa människor hävdar att du kan upptäcka flamskyddade kemikalier genom lukt eller genom en stel känsla. Det är opålitligt. Moderna behandlingar är ofta luktfria och kan appliceras utan att ändra handen på tyget. Ett mjukt, behagligt tyg kan fortfarande vara flamskyddande. En stel, kemisk-luktande kanske inte är. Sinnena är ingen pålitlig guide.
Det mest pålitliga sättet att veta är att be om testrapporten, inte certifikatet.
Certifikat kan vara generiska. Testrapporter visar de faktiska resultaten, datum för testning, vilken testmetod som användes och om provet tvättades före testning. En köpare som frågar efter rapporten snarare än certifikatet skickar ett tydligt budskap: de förstår skillnaden och de blir inte lätt imponerade av snygga formuleringar.
Slutligen är det frågan om pågående verifiering.En leverantör kan skicka den första leveransen, men efterföljande leveranser kan komma från en annan produktionsserie eller en annan under-underleverantör. Kunniga köpare skickar regelbundet slumpmässiga prover till ett oberoende labb för om-testning. Det kostar pengar och tid, men det fångar upp den gradvisa kvalitetsförsämringen som ofta sker när leverantörerna skär av sig. I slutändan handlar det inte om ett enda ögonblick av inspektion att veta om tyget är flamskyddande. Det handlar om ett kontrollsystem som startar på leverantörens fabrik och fortsätter tills tyget är monterat.